När jag tittar igenom mina gamla dagböcker och andra papper, snubblar jag både över det som varit bra men mest det som varit dåligt. Kanske för att det varit mer dåligt än bra, eller för att det är lättare att uttrycka saker i ord när man är ledsen. Men jag ser oxå sidorna när jag faktiskt har tackat gud för att du finns och för att du funnits hos mig när kanske ingen annan hade orkat. För att vara med mig har inte alltid varit lätt.
Efter alla dessa år är det inte längre jag eller du, det har blivit ett oss. Ett oss som kanske blivit till en vana. För hur ledsen eller glad man än har varit, så har det alltid varit oss. Och någonstans längst det där OSS:et så har man kanske glömt varför man egentligen är här. Hur man egentligen känner. Och det känns som att vi glömde bort dig och mig på vägen.
Jag måste ha glömt bort att tacka gud på vägen och tagit allt för givet. För hur det än har varit, av vilken än anledning är att vi fortsatt med oss. Så är jag glad för det som varit. För det har hjälpt mig genom så mkt.
2 kommentarer:
Du skriver så otroligt vackert, du är den bästa människan jag någonsin träffat. Det kommer alltid att ha sin plats i mitt hjärta, för du är bäst.
Gulligt ^^
Skicka en kommentar