Where would We be Now?

Läste för ett tag sedan en artikel i nöjes sidorna i Aftonbladet. Artikeln var om Meat Loafs ända Sverige konsert i Jönköping om jag inte minns fel. Aftonbladets reporter skrev något om att det var sorgligt att det var så få människor därför att se den föredetta rock stjärnan och att det ända man kände var en stor empati för en person som i desperation försöker hålla tonerna och minnas mannen han en gång var.
För mig var det väldigt trist att höra och fick mig att tänka på en del saker....

Vissa kanske tycker att musiken var bättre förr, eftersom mycket av dagens musik inte handlar om själva musiken utan mest om uppståndelsen runt om kring. Killarna står och håller sig i bältet och vickar lite på höfterna medans ett tio tal bikini brudar klänger på honom, eller så är han så pass snygg att han egentligen inte behöver sjunga just nått alls. Och ta dagens kvinnliga artister, jag säger inte att de är dåliga, men borde man inte kunna slå igenom i musikindustrin UTAN att behöva ta av sig kläderna? Ju mindre kläder de har på sig på en musikvideo eller ju mer utmanande de dansar, ju fler ser dem. Jo, de har skitsnygga kroppar och dansar bättre än jag själv går, men är de det man vill vara känd för. Gör man inte musik för att förmedla nått sorts budskap och gör det för att folk ska gilla musiken och inte lägga så mycket krut på personen som sjunger. Vi må ha kommit långt i vårat sammhälle på kort tid, men kvinnan är fortfarande ett verktyg under mannen och musikindustrin är inte i närheten av jämlik. Men allt detta är ju förståligt, för man lyssna ju inte på musik för att den är bra, utan för hur snygg bandet är, eller?

Men dagens musiker och kändisar har ändå tur, de har inte samma press på sig som det är för dem som reagerade skivbolagen för ca 30 år sedan. Det kanske är svårt att förstå vad jag menare men jag ska försöka så gått jag kan.
Låt oss först nämna ett par stjärnor från 40,50,60 och 70 talet. The Beatles, Elvis Prelsy, Marilyn Monroe, Johnny Cash, The Rolling Stones, Nirvana, River Phoenix, hide, Brandon Lee, Meat Loaf och Ozzy Osborune.'
Vad har alla dem gemensamt, de var stora eller var påväg att bli stora på sin tid. Ta då först:

Elvis Presly, en Mega Dunder Stjärna på den tiden han kom och idag kungen av rock n roll. Varför? Trotts att jag håller med att Elvis är och var stor, tycker jag inte alla hans låtar är bra, faktiskt bara ett fåtal just nu, och jag tvivlar på att Elvis hade blivit så stor som han är idag om han hade föds och försökt i våran tid. Elvis hade talang inget tal om saken, men han hade oxå tur att han föddes på den tiden han gjorde. Självklart hade han inte gjort samma musik om han varit ung idag, men troligen aldrig blivit lika känd. Men Elvis var ingen legend tills folket gjorde honom till en.
Men Johnny Cash då? Han levde ju samtidigt som Elvis, men blev aldirg lika stor, för vem kunde. Men han som alla andra startar en lovande karriär och sedan går nått snett och då är det droger som gäller. Men Johnny Cash dog inte, han hade någon som inte tillät det, och han fortsatte att turnera med sin June Carter och blev ett av de största namnen inom Countrygenren genom alla tider. Jag lyssnar inte så mycket själv på Johnny Cash, men jag ser eller hör nästan inget om honom, han blev frisk och turnerade runt i många år tills han tillsist drog sig till baka och dog gammal och far till många barn. Masshysterin lugnade sig och namnet Johnny Cash började tonas av, men vi glömmer honom aldrig, nej. Men han blir aldrig en Riktig Legend.

Så dom andra då?Alla som sett "Stand by me", "The Crow" och "Ung Rebell" vet vem River Phoenix, Brandon Lee och James Dean är. Väldigt begåvade unga skådespelare med höga förväntningar om en stor karriär, de gjorde en eller flera strålande roller, och folk visste att det skulle gå långt, vilket de säkert hade gjort och varit en stor filmstjärna för alla som sett filmera. Men de dog tragiska och mystiska dödar och nu vet Alla vem dom är!

”Nyckeln till odödlighet är att först leva ett liv
värt att komma ihåg”
– Brandon Lee

Hide är min egen Hjälte och Legend. Och även innan hans död var han fenomenal på att spela gitarr i bandet X-Japan och visade även att han genom att starta ett eget band kunde sjunga. Både X-Japan och hides nya band "hide with Spread Beavers" var stora men när hide dog, nja då blev det större. Det finns tydligen ingen bättre reklam än döden. hides död skapade kallabalik i Japan och det byggdes ett museeum i hans ära. Varje år efter hans död hålls även en konsert där flera andra band deltar för att hylla hide. Så hide var stor innan sin död, men nu efteråt har han aldrig varit så stor. Som här i Sveige, du behöver aldrig faktiskt ha hört varken hide eller X-Japan men du vet ändå vem hide är. "Var det inte han som tog självmord?"
hide är nu större än någonsin med massor med fans som spelar hans låtar om igen och berättar hans historia. Alla kommer vi ihåg hide och gör det bästa vi kan för att hedra hans minne. Jag önskar bara att han var här och såg det.

"1998, hide's the Light, hide's the Stars.
But I know It''s not that Fun, Staring at a loaded Gun!"

X-Japan är nog ett av de mest kända japanska banden i hela japan och kanske även i resten av världen, men de splittrades kort innan hide dog. De hade redan gjort allt de kunnat och vunnit ett helt folk, varför fortsätta. Men nu 10 år efter hides död har de återigen startat bandet och hitills har ingen tagit hides plats, utan han finns fortfarande med i musikvideor och som hologram på sen. Jag själv var väldigt orolig för denna "rejunion", eftersom i min mening kunde ingen ersätta hide och framförallt för att jag var rädd för att mitt favoritband skulle komma tillbaka bara som en skugga av sitt forna jag. Men hitills verkar allt gå vägen och dom verkar lika bra som alltid, dock lite äldre. Men nog sitter vi alla på nålar och bara väntar på det snesteg som ska få X-Japan att sluta eka genom generationerna.

Men då kommer vi till musiker som The Rolling Stones, Meat Loaf och Ozzy Osborne. Grymt stora på sin tid, och då speciellt Stones. Men de överlevde alla upp och ned gångar som de hade under den tiden och från en musik som shockade och berörde folk så finns det bara kvar skandaler efter skandaler ( Stones och Ozzy ). Jag lyssnar inte själv på dessa så kanske de fortfarande är bra, men det som en gång gjorde dem så storslagna är för länge sedan bort knarkat och förstört. När den ena skandalen byts ut med den andra börjar folk glömma vad som gjorde dem så bra. Ingen vill se sina Hjältar bli gammla, men helt enkelt aldrig växa upp, utan de tror på något konstigt sätt att de fortfarande kan leva som de alltid gjort. Vet Keith Richards att han är 64? Inget ont om nått av alla banden, men vi har ju alla en uppbyggt version om hur ens favorit kändis egentligen är och jag vet inte hur kul det är för Ozzy fansen att ha en Idol som knappt kan knyta sina egne skor själv. The Rolling Stones må ha klarat sig trotts alla "Insidenter" men de flesta har bara förstört för sig själv.

Meat Loaf tycker jag är jätte häftig och trotts att han alltid varit lite överviktig, en riktigt kul och nästan snygg typ "Duetten med Cher - Dead Ringer For Love". Men när en man, kvinna eller vad du nu vill en gång varit på topp räcker det då inte med att bara säga "Jag var där?". Att sluta när man är på topp. Det är som med en film när den slutar har du massa frågor och du vill så gärna veta vad som händer sen. Men när uppföljaren kommer blir det inte vad du tänkt dig.
I Meat Loafs fall (som detta började med) kan jag inte förstå varför han fortfarande gör konsärter där han försöker minnas hur det en gång var( för 30 år sedan?). Det blir som att när man har en musik hjälte som har följt en genom livet, nått som man verkligen har trott på. vill man inte se dessa skandaler. Meat Loafs sång och hans låtar var något som jag tyckte var lite över alla andras, men att idag ställa sig på scen och inte äns veta vad orden längre betyder är bara att krossa sin egen legend. Förstöra det man så länge jobbat med att bygga upp.

Så varför är Elvis,hide , Marilyn Monroe, Kurt Cobain, River Phoenix, James Dean och Brandon Lee lika stora eller mycket större idag än de var när de slog igenom. Det kan vara tragiskt att säga men svaret är då klart för mig, för att de Dog. Dog av knark, tog självmord eller blev mördade spelar ingen roll. De dog och det räckte med det.
Som jag läste i Birger Schlaugs bok, historien om Elvis och livet som var, Gud älskar att färdas i en Rosa cadillac, så står det: "Norma Jean Mortenson (Marilyn Monroe) är död. Hon tog en överdos när hon fyllt 36. Hur skulle hon kunna leva upp till myten om sig själv när hon fyllt 37?"

Dessa dog när de var på topp, antingen när de hade byggt upp ett namn som alla visste, eller startat en lovande Karriär. Och sedan försvann de bara plötsligt och lämnade världen i sorg. Självklart hade de alla fagit ett eller 2 misstag, men de levde ändå upp till förväntningarna eller var så pass älskade att människor bara hoppades att de skulle ta vara på sitt liv igen och hann aldrig förstöra sin image eller försvinna från folkets hjärtan. När man dör på topp, efter att ha gjort nått stort så lyckas man. För det är endast då, när man dör innan man har förstört det man har byggt upp om sig själv, innan man har krossat "Myten om sig själv" som man verkligen kan Leva För Evigt!

För Ingen vill Dö, Vi vill alla Leva för Evigt och Dom Lyckades!